Postapokalyptisk science fiction eller snart sanning?

Regnet smattrade mot ansiktet. Jag var på väg till min arbetsplats. Mina tankar snuddade den tid i min barndom då solen sken och jag med min mamma lekte medans en lätt sommarbris blåste och min snurra fastsatt på en träpinne gjorde allt för att lyda naturlagarna. Numera var vår tid hård och föränderlig. Vårt väder hade förändrats till 2 årstider. En av dom var regnen, den förut så varma sommaren var nu en dyster och blöt företeelse med stormar och naturkatastrofer som avlöste varandra. Vårt vackra landskap, som man kan se på de gamla filmerna fanns inte mer och kommer aldrig att återuppstå. Vintern var den tid som var lugnast. Snön vräker ner och man har sparat allt man behöver för att överleva 8 månader i våra vinterbostäder. Eftersom all elektricitet är avstängd under 20 timmar av dagarna så kan vi inte komma upp till ytan och se vad som händer. Några ur vår grupp hade förra året försökt att förflytta sig till en bättre ingång till vår bostad men alla utom Adinett hade frusit ihjäl. Det var hon som nu bestämde vad och hur vi skulle agera inför stora beslut som var vardagsmat numera. Det kunde röra sig om att vi för vår överlevnad i våra underjordiska hålor, måste offra både vänner och ovänner för att kunna möta nästa dag.

Detta kunde vara en science fiction men är för mig bara en föraning om vad vi har att vänta. Vår morgondag ser inte ljus ut. Det är ett påstående från mig och faktiskt är det inte många som försöker bevisa att jag har fel.